Svanntes blogg

Idag så träffade jag två stycken tonårsföräldrar som berättade om sina döttrar som är 14 respektive 15 år gammal. För mig, som har haft en dotter i den åldern, blev deras berättelse inte någon form av aha-upplevelse eftersom jag själv har gått igenom samma sak. Tyvärr, för barnen, så är föräldrarna separerade och det vet jag av egen erfarenhet vilka problem det ställer till. Regler hemma hos pappa är inte detsamma som hemma hos mamma och vice versa. Och funkar inte kommunikationen mellan föräldrarna, vilket inte är allt för ovanligt, så blir det ofta lite kaos för tonåringarna.
Båda föräldrarna berättade den ena historien efter den andra och jag kände igen i princip allt dom berättade. Föräldrar till tonåringar vet säkert vad jag menar, men framför allt, föräldrar till döttrar vet ännu bättre vad jag menar.
VA! Är det skillnad på pojkar och flickor? Ja, det anser i alla fall jag. OK, jag har ingen erfarenhet av tonårspojkar förutom att jag själv varit en. Däremot har jag insyn eftersom jag har flertalet vänner med tonårspojkar. Och det är skillnad, jag lovar! I mitt fall så var det nästan kaos. Jag hade ingen kolla och fick ingen kontakt. Saken blev inte bättre av att jag hade dottern varannan vecka, vilket hon tyckte var "skitdåligt".
För mig blev det att sätta gränser som jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag fick stålsätta mig till att bestämma saker som idag låter helt absurda, jag blev en form av despot! Har mycket svårt att tänka mig att göra detsamma igen. Men man vet aldrig!
Idag säger min dotter att hon tycker det var bra att hennes mamma och jag vågade sätta dom gränser som vi gjorde. Och jag är helt övertygad om att hon rätt.
/svannte